Snart så har jag haft mitt underbara fina vita sto i 2 år. Tiden har gått så himla snabbt det känns kanske inte som igår då jag provred henne men det känns som kanske en vecka sen eller en månad. Sakerna vi har hunnit uppleva tillsammans är många! Hon är min första allra egna häst, och antagligen den sista också, jag kommer aldrig att glömma henne, aldrig någonsin. Första tävlingen vi var med på gick åt helvete men gud vad fri jag kände mig, för första gången så kände jag mig nöjd utan framgång! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för det är så mycket som jag vill få ner, allt vimmlar omkring i mitt huvud. Ska försöka förklara allting för er med bilder, hur jag känner och somsagt mina minnnen. Vi går tillbaka till år 2011..

Första hoppträningen och det var vid påsk, exakt ett år sedan. Sedan jag hade min låne ponny Donna som alltid kastade av mig i hoppning så har jag vart rädd, jag har inte velat hoppa oxrar eller högre än 70 cm. Jag var ALLTID negativ till mina hopp träninngar för jag skulle ju ändå ramla av ändå så vad fanns det att va possitiv åt?  Sedan så fick jag låna Maecy och detta var första gången jag hoppade henne och min hopptränre Magnus sa till mig " Gud vad duktig du är, rädslan finns inte kvar va?" Jag kommer verkligen ihåg den stolta känslan av att kolla på hindrerna som jag hade hoppat. Jag hade hoppat oxrar och jag hade kommit över 70 cm till hela 1 meter, jag var så stolt och det är jag fortfarande. Alt klickade, hon bjöd och jag följde med. Kommer nog aldrig glömma den träningen!  

Det här kommer kanske låta töntigt men det var ändå ett speciellt ögonblick för mig, första gången jag kortade tyglarna på riktigt. Alltså första gången jag kunde jobba henne och rida riktigt dressyr. Jag behövde rida henne på långa tyglar ett tag för att bygga upp muskler så det tog runt 2-3 veckor innan jag kunde korta tyglarna och hon orkade jobba. Det var en riktigt härlig känsla, det kändes liksom som att det hela verkligen var på riktigt, jag red henne liksom inte flängde runt med långa tyglar. Kommer ihåg att den jag red med sa till mig att det såg riktigt fint ut och jag blev så glad! åhh de var verkligen härligt. 

Sedan såklart när jag fick henne. Då pappa frågade hur det var med Maecy och om jag red varje dag och fortfarande tyckte det var roligt och jag svarade " ja"  och efter det så sa han att han hade köpt henne till mig. Gud vad lycklig jag blev, jag blev så himla lycklig så jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Ny var hon min, bara min och ingen annan kunde ta henne ifrån mig.

-

Självklart så har jag jätte mycket mer minnen som jag skulle kunna dela med mig av men det skulle ta år och dar. Vi kollar lite på nuläget istället   

det här är vi i nuläget. vi är 17 och 18 år gamla. vi har stått på sorunda ridklubb, vi har kommit på 2:a plats i varje tävling vi ställt upp i, vi har stark tillit till varandra, vi komunicerar, just nu står vi på udden, allt rulla på och går toppen, hon känner mig, jag känner henne och just nu, just idag så är vi bäst.

 

Ellen

5 april 2013 18:05

Fint inlägg! Alltid kul att se hur allt började! :)

http://ellennilsson.blo.gg

Amanda Sandberg

5 april 2013 23:08

Ja visst! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

kolla in min nya blogg som handlar om både foto och hästar. Där får ni också reda på lite trista beslut som vi fattat kring Maecy.   Klicka här för att komma till nya bloggen!     ...

Idag är det två år sen jag fick maecy, lilla plutt.

Hej hej bloggar imorgon och så lägger jag ut film från idag, skriver ett tal! :)   ...

Vinkaträningen är i full gång! Film kommer senare! :) duktiga Maecy Bild lånad från horsepics.blogg.se! ...

Nu har jag skrivit ett långt inlägg om vad som gr mig glad, så nu får ni även veta vad som gör mig ledsen.  Det jag hatar mest av allt inom ridsporten är dem som använder sina hästar som tävlings redskap. Jag blir så ledsen när man bara ser att ...